Långrörsvisan Avslutningsvis en alldeles sann historia om splitvedjäntorna i Sandarnetrakten som traderats i …
1 år fyller vi 30 år och det måste firas!! Lördagen den 7/9 kommer vi att hålla öppet hus i våra nya lokaler mellan kl 10-16. En dag för hela familjen! Välkommen!
Mysigt ställe i fina Söderala finns bla. ett gammalt skolmuseum.
In 1 year we will be 30 years old and it must be celebrated!! On Saturday 7/9 we will hold an open house in our new premises between 10-16. A day for the whole family! Welcome!
Nice and cozy in Söderhamn's beautiful archipelago. Friendly staff
Långrörsvisan Avslutningsvis en alldeles sann historia om splitvedjäntorna i Sandarnetrakten som traderats i en visa, kallad Långrörsvisan. Den 15 november 1907 ägde en ohygglig olyckshändelse rum vid kajen i Långrör. I hamnområdet låg barken Vera för lastning av splitved. Lastningsarbetet sköttes till stor del av ett 30-tal kvinnliga stuveriarbeterskor. På morgonen den 15 november infann sig kvinnorna för att börja dagens arbete. Kvinnorna skeppades över till Vera i en liten roddbåt. Två laster kvinnor hade rotts över tidigare av roddaren A P Nilsson. 13 kvinnor stod och väntade på att ros över. Trots uppmaningar av roddaren att alla inte skulle gå ombord samtidigt gjordes detta. När båten skulle skjutas ut från kajen kapsejsade båten och alla kom i vattnet. Elva kvinnor räddades och två drunknade. Den ena kvinnan, Märta Hedberg från Östanbo, efterlämnade make och sju barn. Den andra kvinnan var Anna Lindberg från Långrör. En Långrörsbo, Johan Löv, diktade en visa om denna sorgliga händelse i Långrör. Han gick sedan kring och sålde visan till hugade spekulanter. Den löd så här: I den bråda morgontimman, gick ett sorgbud hastigt ut Att två arma kvinnor drunknat, invid Långrörs kaj så djup Klockan sex på morgonkvisten, hördes nödrop runt omkring Alla som det nödrop hörde, blev förskräckt till själ och sinn Tretton kvinnor sig begivit, ned uti en liten båt Tanklöst var det, alla vet det, märkligt att ej fler gick åt Och så många som de voro, blev det tyngd i båten strax Och när de skulle fara, satt den uti kajen fast Många kasta sig åt sidan, upp på själva relingen I en hast så kantra båten, alla kommo ut i sjön Men en rasker sjöman var det, som den båten förde an, grep i hast åtta kvinnor, sam med dessa in till lann Genast började de att dragga, och på tvenne timmars tid Fingo de upp Anna, men då hade livet flytt Stackars fader, stackars moder, hårt det slaget drabbar er Men ni måste sorgen bära, det händer ju så många fler Vi ska tänka på de barnen, modern bort från dessa gick Som för henne var så kära, o, vad livet drabbar hårt Men besättningen på skutan, ömma hjärtan hade de Skänkte både kistor, kransar, åt de förolyckade Prästen talte vackra orden, när han uppå graven var Om den unge sjöman Nilsson, som så många räddat har. Sent skall vi den dagen glömma, när som detta bud gick ut Femtonde november var det, året nittonhundrasju (melodi Elvira Madigan fungerar)